Lillaggets

Jag talar alldeles för fort, men jag tänker ännu snabbare. I alldeles för många lägen så är jag för ärlig med hur knäpp jag är... jag avslöjar mina konstiga tankegångar och jag avslöjar hur beroende den oberoende flickan är. 

 

Jag ser mig själv som relativt stark, jag har för det mesta klarat mig utan andra än min familj, det finns vänner och bekanta men väldigt sällan sådana som kommit mig riktigt nära, något som jag blev påmind av utav en gammal klasskamrat. 

"Du släpper inte folk in på livet längre"

Jag tycker själv att jag är en öppen bok och välkomnar alla som vill komma till mig, men med detta sagt så inser jag ju också att jag klättrar gärna tillbaka till min utkiksgren - där kan jag sitta och beskåda hur livet passerar, medan jag sitter här och ser andras liv blomstra. 

 

Jag är rädd att jag kommer vara ensam.